”Fader Gerontios Prodromitos sista dag i livet, 84 år gammal, förblev tydligt i mitt minne:
Den morgonen hade han gått förbi köket för att hjälpa till att tvätta grönsakerna. Sedan, när han såg traktorn med släpet på gården redo att lasta sand, som skulle transporteras någon annanstans för reparationer, gick han dit, tog spaden och kastade sanden i släpet.
– Varför, fader Gerontios, låter du inte en ung man göra detta svåra arbete?, frågade jag honom.
– Låt det vara, för de andra fäderna har tillräckligt med arbete att göra...
Samma dag bakade bagaren brödraskapets bröd. Fader Gerontius gick dit för att sikta mjölet. Efter att han hade avslutat detta arbete frågade bagaren honom:
– Fader Gerontius, kommer du om en halvtimme för att hjälpa mig baka?
Jag går till min cell nu, svarade han, och lät mig veta.
Efter en halvtimme gick bagaren till sin cell:
– Fader Gerontius, kan du komma nu och hjälpa mig?
Men eftersom han inte fick något svar, öppnade dörren, gick in och... vad såg han! Fader Gerontios låg på sin säng med Psaltaren öppen bredvid sig. Bagaren trodde att han sov. Han ropade honom igen vid hans namn:
—Fader Gerontios, kom och hjälp mig...
Men den här gången lyssnade den ivrige efterföljaren inte till broderns kallelse. Han hade gått för att ta emot belöningen av lydnad i form av 50 års klosterliv. Han gick bort in i evigheten, till Herrens glädje, som han tjänade hela sitt liv med stor kärlek, ödmjukhet och iver.
Δεν υπάρχουν σχόλια:
Δημοσίευση σχολίου